Ju äldre jag blir
desto viktigare blir mina föräldrar. Samtidigt börjar man förstå varför de gjort
som de gjort, och man kan nästan förstå och leva sig in i hur tungt de kan ha
haft det i vissa situationer. Jag kan tänka mig att det är underbart att
bli förälder, se sitt barn utvecklas och att kunna se sig själv i sitt barn,
samtidigt kan jag tänka mig att det också är den svåraste uppgiften i livet,
att vara förälder. Att som förälder älska någon så mycket som gör att man
alltid sätter sig själv i sista hand.
Jag är så
otroligt tacksam att Henrik är min pappa och Anki min mamma. De har alltid trott på mig och stöttat mig. Aldrig har de tvivlat på något jag velat göra. De
har låtit mig uppnå mina drömmar och som sextonåring fick jag flytta till Vasa
och studera till frisör vilket då var min stora dröm. De har låtit mig testa på
att vara självständig redan från liten, vilket gjort att jag klarar mig väldigt
bra på egen hand och känner mig trygg och stabil på jorden.
De har också accepterat
mina x-antal pojkvänner, även om många av dem inte direkt varit ”svärmorsdrömmen”.
Men för min skull har de accepterat dem. Och när jag haft det jobbigt har de
stöttat mig och ALDRIG sagt, vad var det vi sa.
Under min uppväxt
har jag testat på ett tio-tal olika intressen, påbörjat något ivrigt, avslutat
efter en stund och påbörjat på något nytt. Då har de också stöttat mig och
låtit mig göra som de känns bäst. Och de senaste åren när jag bytit skola av och an, har de aldrig tvivlat på mina val för att de tror på mig.
Ibland kan jag få
dåligt samvete över hur man betett sig under sin uppväxt. I tonåren när man var
vilsen och föräldrarna var det sista man prioriterade. Ofta var jag irriterad
på dem utan orsak. Ena dagen var pappa bättre än mamma och andra dagen var det
mamma som var bättre än pappa. Visst det hör tonåren till, men ibland önskar
jag att jag hade spenderat mer tid med dem då. För nu när man har både jobb och
skola och bor 100 km ifrån dem har jag inte möjligt att spendera så mycket tid
med dem som jag skulle vilja.
Men om
1 vecka ska jag chilla i solen och njuta av semester med en av de viktigaste
personerna i mitt liv. Min mamma som fött mig, fostrat mig, trott på mig och
alltid stöttat mig. Idag finns det ingenting jag inte kan berätta för min
mamma! Hon är inte bara min mamma hon är också min bästa vän. Jag är också väldigt glad för hennes skull för att hon om några månader äntligen får göra det hon drömt om så länge. Nu är det mamma dags att ta dig själv i första hand, för en gångs skull, det förtjänar du, verkligen. v
